och säljer kvastar. I denna by, där ständig fattigdom och stort elände råda, finnas många, som inte äga sitt fulla förstånd, och flickan med kvastarna är en av dem.
Men vacker är hon. Hennes stora, svarta hår bildar så tjocka flätor, att de knappt rymmas på hennes huvud, hennes kinder äro fint rundade, näsan är rak och lagom stor, ögonen äro blå. Hon tillhör en melankolisk, madonnalik skönhetstyp, sådan man ännu finner den hos vackra flickor vid stränderna av Lövens långa sjö.
Nå, där har ju Gösta fästmön funnen! En halvtokig kvastflicka blir en bra hustru åt en galen präst. Ingenting kan passa bättre.
Han behöver bara resa till Karlstad efter ringar, och sedan må de åter ha en glad dag vid Lövens strand. Må de ännu en gång skratta åt Gösta Berling, då han förlovar sig med kvastflickan, då han firar bröllop med henne! Må de skratta! Har han någonsin haft ett lustigare upptåg för sig?
Måste inte den förskjutne gå den förskjutnes väg, vredens väg, sorgens väg, olyckans väg? Vad gör det, om han störtar, om han fördärvas? Är det någon, som bryr sig om att hejda honom? Är det någon, som räcker honom en stödjande hand eller en läskande dryck? Var äro de små blomsterplockerskorna, var äro de små sagoprinsessorna, var äro de, som skola strö rosor över tunga vägar?
Nej, nej, den unga, blida grevinnan på Borg skall inte störa Gösta Berling i hans planer. Hon
294
