skall tänka på sitt rykte, hon skall tänka på sin mans vrede och sin svärmors hat, hon skall inte göra något för att hålla honom tillbaka.
Under den långa gudstjänsten i Svartsjö kyrka skall hon böja sitt huvud, knäppa sina händer och bedja för honom. Under sömnlösa nätter kan hon gråta och ängslas över honom, men hon har inga blommor att strö på den förskjutnes väg, ingen droppe vatten att ge den, som törstar. Hon sträcker inte ut sin hand för att föra honom tillbaka från avgrundens rand.
Gösta Berling bryr sig inte om att hölja sin utkorade i siden och smycken. Han låter henne gå från gård till gård med kvastar, såsom det är hennes vana, men då han har samlat alla ortens förnämliga män och kvinnor till ett stort gille på Ekeby, skall han kungöra sin trolovning. Då skall han kalla in henne från köket, sådan hon har kommit från sina långa vandringar, med vägens damm och smuts på kläderna, kanske trasig, kanske okammad, med förvirrade ögon, med en förvirrad ordström på läpparna. Och han skall fråga gästerna om han inte nu har valt en passande brud, om inte den galna prästen borde vara stolt över en så skön fästmö, över detta blida madonnaanlete, över dessa blå, svärmiska ögon.
Det var hans mening, att ingen skulle veta något förut, men han lyckades inte bevara hemligheten, och en av dem, som fick veta den, var den unga grevinnan Dohna.
Men vad kan hon göra för att hindra honom?
