mittemot Gösta Berling och säga honom, att hon inte föraktar honom, att hon inte visste vad hon sade, då hon förjagade honom från sitt hem … Nej, hon kunde dock inte göra något dylikt, hon skulle blygas och inte våga säga ett ord. Hon, som var gift, måste akta sig. Det skulle uppkomma så mycket förtal, om hon gjorde något sådant. Men gjorde hon det inte, hur skulle det då gå med honom?
Hon måste resa.
Så tänker hon på att en sådan resa är omöjlig. Detta år kan ingen häst mer färdas över Lövens is. Isen smälter, den har allaredan lossnat från land. Den ligger lös, sprucken, hemsk att se. Vatten porlar upp och ned genom den, på somliga ställen har det samlats i svarta gölar, på andra ställen är isen bländande vit. För det mesta är den dock grå, smutsig av smältande snö, och vägarna gå som långa svarta ränder över dess yta.
Hur kan hon tänka på att resa? Den gamla grevinnan Märta, hennes svärmor, skulle aldrig tillåta henne något sådant. Hela kvällen måste hon sitta bredvid henne i salongen och lyssna till dessa gamla hovhistorier, som äro den gamlas lust.
Dock: natten kommer, och hennes man är borta, nu är hon fri.
Åka kan hon inte, tjänare törs hon inte kalla, men hennes ängslan driver henne ut ur hennes hem. Hon kan inte annat.
Tunga äro de vägar människor vandra på jorden: ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.
Men denna nattliga väg över en smältande is,
