Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

sig väl mycken heder av att bli svept och lagd på sågspån och kallas ett vackert lik?»

Tiggaren satt lugn, nästan småleende, medan hon dundrade fram sina vreda ord. Ingen fara, jublade han, ingen fara! De eviga skogarna vänta, och hon har ingen makt att vända din själ därifrån.

Men majorskan teg och gick ett par slag upp och ned i rummet. Så tog hon plats framme vid spiseln, satte upp fötterna på hällen och stödde armbågarna mot knäet.

»Tusan djävlar!» sade hon och småskrattade för sig själv. »Det är mer sant det jag säger, än jag själv märker. Tror han inte, Gösta Berling, att de flesta i denna världen äro döda eller halvdöda? Tror han jag lever? Ånej då! Ånej då!

Ja, se på mig, han! Jag är majorskan på Ekeby, och jag är väl den mäktigaste frun i Värmland. Om jag vinkar med ett finger, så springer landshövdingen, och om jag vinkar med två, så springer biskopen, och vinkar jag med tre, så dansa både domkapitel och rådmän och alla brukspatroner i Värmland polska på Karlstads torg. Tusan djävlar, pojke, jag säger honom, att jag inte är något annat än ett påklätt lik, Gud vet hur litet liv det är i mig.»

Tiggaren lutade sig fram på stolen och lyssnade med spända sinnen. Den gamla majorskan satt och vaggade framför elden. Hon såg inte på honom, medan hon talade.

»Tror han inte,» fortsatte hon, »att om jag vore en levande människa, som såge honom sitta

22