och nord. Hon står mitt inne i livet. Hon gråter inte av hemlängtan. Hon gråter, den lilla blomsterplockerskan, den lilla hjältinnan, därför att hon är så trött, att hon inte skall hinna dens väg, som hon vill blomsterströ. Hon gråter, därför att hon tror, att hon har kommit för sent.
Då komma människor springande längs stranden. De skynda förbi henne utan att se henne, men hon hör deras ord:
»Störtar dammen, då reser smedjan,» säger en. »Och kvarnen och verkstäderna och smedernas bostäder,» ifyller en annan.
Då får hon nytt mod, stiger upp och följer dem.
Ekeby kvarn och smedja lågo på ett smalt näs, omkring vilket Björksjöälven brusade fram. Den kom susande ned mot näset, piskad vit i det väldiga fallet därovan, och för att skydda den bebyggda grunden för vattnet låg där på den tiden en väldig vägbrytare framför näset. Men dammen hade blivit gammal, och kavaljererna regerade. På deras tid gick dansen över bruksbackarna, men ingen gav sig tid att se efter hur strömmen och kölden och tiden arbetade på den gamla stendammen.
Så kommer vårfloden, och dammen börjar svikta.
Fallet vid Ekeby är en väldig gråstenstrappa, utför vilken Björksjöälvens vågor komma rusande. Yra bli de av farten, tumla överända och törna
