Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/342

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

samman. De fara upp i vredesmod och spruta skum över varandra, ramla åter omkull över en sten, över en timmerstock och så upp igen för att åter falla, åter och åter under skummande, väsande, rytande.

Och nu gå dessa vilda, upphetsade vågor, rusiga av vårluft, yra av den nyvunna friheten till storms mot den gamla stenmuren. De komma, väsande och slitande, storma högt upp på den och draga sig åter tillbaka, som om de hade stött sina vitlockiga huvuden. Det är en stormning, så god som någon, de taga stora isstycken till skärmtak, de taga timmerstockar till murbräckor, de bända, bryta, brusa mot denna stackars mur, tills det med ens förefaller, som om någon hade tillropat dem ett giv akt. Då rusa de baklänges, och efter dem kommer en stor sten, som lossnar från dammen och dånande sjunker ned i strömmen.

Det ser ut, som om detta gjorde dem häpna, de stå stilla, de jubla, de rådslå … och så i färd på nytt! Där äro de åter med isstycken och timmerstockar, odygdiga, obarmhärtiga, vilda, galna av förstörelselust.

»Om blott dammen vore borta,» säga vågorna, »om blott dammen vore borta, då skulle det bli smedjans tur och kvarnens tur.

Nu är frihetens dag … bort med människor och människors verk! De ha sotat oss med kol, de ha dammat oss med mjöl, de ha lagt arbetsok på oss som på oxar, kört oss i ring, stängt oss inne, hämmat oss med dammluckor, tvungit oss att draga

300