de tunga hjulen, att bära de otympliga timmerstockarna. Men nu skola vi vinna friheten.
Frihetens dag är kommen! Hören det, vågor uppe i Björksjön, hören det, bröder och systrar i myr och träsk, i bergbäck och skogsälv! Kommen, kommen! Störten er ned i Björksjöälven, kommen med friska krafter, dånande, väsande, färdiga att bryta sekelgammalt förtryck, kommen! Tyranniets bålverk skall falla. Död åt Ekeby!»
Och de komma — våg efter våg störtar utför fallet för att köra sitt huvud mot dammuren, för att lämna sin hjälp till det stora verket. Rusiga av vårens nyvunna frihet, manstarka, eniga komma de och lossa sten på sten, tuva på tuva från den sviktande vågbrytaren.
Men varför låta då människorna de vilda vågorna rasa utan att göra motstånd? Är Ekeby utdött?
Nej, människor finnas där, en förvirrad, rådlös, hjälplös människoskara. Mörk är natten, de se inte varandra, se inte sin egen väg. Högt brusar fallet, förfärligt är dånet av bristande is och törnande stockar, de höra inte sin egen röst. Den vilda yrseln, som besjälar de rytande vågorna, fyller även människors hjärnor, de ha inte en tanke kvar, inte förstånd.
Bruksklockan klämtar. »Må den, som har öron, höra! Vi härnere vid Ekeby smedja hålla på att förgås. Älven är över oss. Dammen bävar, smedjan är i fara, kvarnen är i fara och våra egna fattiga bostäder, älskade i sin ringhet.»
