Vågorna tro väl, att klockringningen kallar deras vänner, ty ingen människa visar sig. Men borta i skogar och träsk blir det brådska. »Sänden hjälpare, sänden hjälpare!» ringer klockan. »Efter sekellångt slaveri ha vi äntligen gjort oss fria. Kommen, kommen!» brusa vågorna. Den dånande vattenmassan och den klämtande bruksklockan sjunga dödssången över all Ekeby ära och glans.
Och under tiden går bud på bud upp till herrgården efter kavaljererna.
Äro de i lynne att tänka på smedja och kvarn? De hundra gästerna äro samlade i Ekeby vida salar. Kvastflickan väntar ute i köket. Överraskningens spännande ögonblick är kommet. Champagnen pärlar i glasen, Julius reser sig för att hålla festtalet. Alla de gamla äventyrarna på Ekeby glädja sig åt den förstenande förvåning, som skall sänka sig ned över församlingen.
Ute på Lövens is vandrar den unga grevinnan Dohna en hemsk, livsfarlig väg för att få viska ett varningens ord till Gösta Berling. Nere vid vattenfallet löpa vågorna till storms mot all Ekeby ära och makt, men i de vida salarna råda endast glädje och ivrig förväntan, vaxljusen stråla, och vinet strömmar. Därinne tänker ingen på det, som rör sig ute i den mörka, stormiga vårnatten.
Just nu är ögonblicket kommet. Gösta stiger upp och går ut för att hämta in fästmön. Han måste gå över förstugan, och dess stora dörrar stå vidöppna. Han stannar, han ser ut i den kolsvarta natten … Och han hör, han hör.
302
