Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/346

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

bristande muren. Fort, fort till arbetet, gör den fast och stadig! Gör i ordning stenar och sandsäckar att sänka den med! Fort, sväng era yxor, låt hammarslagen dåna, borren bita sig in i träet, sågen gnissla i de torra plankorna!

Och var äro pojkarna? Fram, fram, ni vilda odågor! Skaffa er störar, skaffa båtshakar och kom hit mitt ut i stridsvimlet! Ut på dammen med er, pojkar, mittibland vägor, som skumma, fräsa och spruta över oss med vitt skum! Avvärj, försvaga, tillbakavisa dessa anfall, för vilka murarna rämna! Stöt undan stockar och isstycken, kasta er ner, om annat inte hjälper, och håll fast de lossnande stenarna med era händer! Bit i dem, grip om dem med klor av järn! Kämpa, pojkar, odågor, vildhjärnor! Hit ut på muren med er! Vi ska strida om varje tumsbredd jord.»

Själv tar Gösta sin plats ytterst på dammen och står där översprutad av skum, marken skälver under honom, vågorna dåna och rasa, men hans vilda hjärta fröjdar sig åt faran, oron, striden. Han skrattar, han har muntra infall för pojkarna på dammen omkring honom; aldrig var han med om en lustigare natt.

Räddningsverket går snabbt framåt, eldarna låga, timmerkarlarnas yxor dåna, och dammen står.

Även de andra kavaljererna och de hundra gästerna äro komna ned till vattenfallet. Folk kommer springande från när och fjärran, alla arbeta: vid eldarna, vid nöddammen, vid sandsäckarna, ute på den sviktande, bävande stendammen.


304