Så, nu ha timmermännen fått nöddammen färdig, nu skall han sänkas ned framför den vacklande vågbrytaren. Håll stenar och sandsäckar redo och båtshakar och rep, så att han inte må ryckas bort, så att segern må bli människornas och de kuvade vågorna återgå till slavtjänsten!
Då händer det, strax innan det avgörande ögonblicket, att Gösta får ögonen på en kvinna, som sitter på en sten vid älvstranden. Lågorna från risbålet belysa henne, där hon sitter stirrande ut i vågorna. Han kunde ju inte se henne klart och tydligt genom töcken och skum, men hans ögon dragas oupphörligen till henne. Om och om igen måste han se på henne. Han känner det, som om den kvinnan hade ett bestämt ärende just till honom.
Bland alla dessa hundraden, som arbeta och syssla på älvkanten, är hon den enda, som sitter stilla, och till henne måste hans blickar oupphörligen vändas, han ser ingen annan än henne.
Hon sitter så långt ute, att vågorna slå mot hennes fötter, att skummet stänker över henne. Hon måste vara drypande våt. Hon är mörkklädd, med en svart schal över huvudet, hon sitter hopkrupen, stödjande hakan mot händerna, och stirrar oupphörligen över till honom ute på vågbrytaren. Han känner hur dessa stirrande ögon draga och locka, fastän han inte ens kan urskilja hennes ansikte, han tänker inte på annat än på kvinnan, som sitter vid randen av de vita vågorna.
»Det är sjörået från Löven, som har stigit hit upp i älven för att locka mig i fördärvet,» tänker
