han. »Hon sitter där och lockar och lockar, jag får lov att jaga henne bort.»
Alla dessa vågor med de vita huvudena synas honom som den svarta kvinnans härar. Det var hon, som hetsade dem, hon, som förde dem fram mot honom till anfall.
»Jag får sannerligen lov att jaga henne bort,» säger han.
Han fattar en båtshake, springer i land och skyndar bort till kvinnan.
Han lämnar sin plats på vågbrytarens yttersta spets för att jaga sjörået bort. Det var honom i detta upphetsningens ögonblick, som om djupets onda makter kämpade mot honom. Han visste inte vad han tänkte, vad han trodde, men han måste jaga bort den svarta från stenen vid älvkanten.
Ack, Gösta, varför står din plats tom i det avgörande ögonblicket? De komma nu med nöddammen, en lång rad av karlar ställa upp sig på vågbrytaren. De ha rep och stenar och sandsäckar färdiga för att tynga honom och hålla honom kvar, de stå redo, de vänta, de lyssna. Var är den befallande? Hörs inte rösten, som skall bjuda och ordna?
Nej, Gösta Berling jagar efter sjörået, hans röst hörs inte, hans befallningar leda ingen.
Då måste nöddammen sänkas utan honom. Vågorna fara undan, den störtar ned i djupet och efter den stenar och sandsäckar. Men hur blev väl verket utfört utan ledaren? Ingen försiktighet, ingen ordning. Vågorna rusa ånyo fram, de bryta
306
