med förnyat raseri mot detta nya hinder, de börja rulla undan sandsäckarna, slita repen, lossa stenarna. Och det lyckas, det lyckas! Hånande, jublande lyfta de hela vallen på starka skuldror, rycka och slita i den, och så ha de den i sitt våld. Bort med det usla försvarsverket, ned i Löven med det! Och så fram på nytt mot den vacklande, hjälplösa stendammen.
Men Gösta Berling jagar efter sjörået. Hon såg honom, då han kom mot henne, svängande båtshaken. Hon blev rädd. Det såg ut, som om hon tänkte störta sig i vattnet, men hon besinnar sig och springer åt land.
»Sjörå!» ropar Gösta och svänger båtshaken över henne. Hon skyndar in bland strandens albuskar, trasslar in sig bland det täta riset och blir stående.
Då kastar Gösta bort båtshaken, går fram och lägger sin hand på hennes axel.
»Ni är sent ute i natt, grevinna Elisabet,» säger han.
»Låt mig vara, herr Berling, låt mig gå hem!»
Han lyder genast och vänder sig bort ifrån henne.
Men eftersom hon inte bara är en förnäm dam, utan egentligen en liten snäll kvinna, som inte kan uthärda tanken, att hon har bragt någon till förtvivlan, eftersom hon är en liten blomsterplockerska, som alltid har rosor nog i sin korg för att kunna pryda den ödsligaste väg, ångrar hon sig genast, går efter honom och fattar hans hand.
