»Jag kom,» säger hon och stammar, »jag kom för att… O, herr Berling, ni har ju inte gjort det? Säg, att ni inte har gjort det!… Jag blev så rädd, då ni kom springande efter mig, men det var just er jag ville träffa. Jag ville be er, att ni inte skulle tänka på det där, som jag sade sist, och att ni ville komma hem som vanligt.»
»Hur har grevinnan kommit hit?»
Hon skrattar nervöst. »Jag visste nog, att jag skulle komma för sent, men jag ville inte tala om för någon, att jag gick. Och för resten, förstår ni, kan man inte åka över sjön mera.»
»Har grevinnan gått över sjön?»
»Ja, javisst, men, herr Berling, låt mig veta det nu! Är ni förlovad? Ni förstår: jag ville så gärna, att ni inte vore det. Det är så orätt, ser ni, och det kändes, som om jag vore skuld till det hela. Ni skulle inte ha fäst er så mycket vid ett ord av mig. Jag är en främling, som inte känner landets sed. Det är så tomt på Borg, sedan ni inte mer kommer dit, herr Berling.»
Det förekommer Gösta Berling, där han står bland de våta albuskarna på den sumpiga marken, som om någon kastar över honom hela fång med rosor. Han vadar i rosor ända upp till knäna, de lysa för hans ögon ur mörkret, han super girigt in deras doft.
»Har ni gjort det?» upprepar hon.
Han måste besluta sig för att svara henne och göra slut på hennes ängslan, fast han känner en så stor fröjd över den. Nej, så varmt det blir
308
