vet ju intet, så gott som intet, om det, som bodde innerst i deras själar. Vad kan jag säga om bevekelsegrunden till deras handlingar? Jag vet blott, att den natten vågade en ung, skön kvinna sitt liv, sin ära, sitt rykte, sin hälsa för att återföra en stackars usling på rätta vägar. Jag vet blott, att den natten lät Gösta Berling den älskade gårdens makt och glans falla för att följa henne, som för hans skull hade övervunnit dödens fruktan, blygselns fruktan, straffets fruktan.
Ofta har jag i mina tankar följt dem över isen denna förfärliga natt, som dock för dem hade ett så gott slut. Jag tror inte, att det i deras själar finns något dolt och förbjudet, som måste kuvas och undertryckas just då, medan de vandra över isen, muntra och pratande om allt, som har hänt under denna söndringens tid.
Han är återigen hennes slav, hennes page, som ligger för hennes fötter, och hon är hans dam.
De äro endast glada, endast lyckliga. Ingen av dem talar ett ord, som kan betyda kärlek.
Skrattande plaska de fram genom strandvattnet. Skratta göra de, då de finna vägen, då de förlora den, då de halka, då de falla, då de komma upp igen, alltjämt skratta de.
Det är åter en lustig lek, detta välsignade liv, och de äro barn, som ha varit stygga och grälat. Ack, vad det är gott att vara försonade och få börja leken på nytt!
Ryktet kom och ryktet gick. I sinom tid fördes
310
