stigarna. Hennes hjärta anklagade henne för synd. Det trängtade efter smärtan som den trötte efter ett ljumt bad. Grym ofärd bragte hon över sig, medan hon jublande steg ned i lidandets natt.
Hennes man, den unga greven med gammalmanshuvudet, kom hem till Borg på morgonen efter den natt, då Ekeby kvarn och smedja förstördes av vårfloden. Han var knappt anländ, förrän grevinnan Märta lät kalla honom in till sig och berättade underliga ting för honom.
»Din hustru var ute i natt, Henrik. Hon var borta i många timmar. Hon kom hem i sällskap med en man. Jag hörde hur han sade godnatt till henne. Jag vet också vem han är. Jag hörde, både då hon gick och då hon kom, fast detta väl inte var meningen. Hon bedrager dig, Henrik. Hon bedrager dig, den skenheliga varelsen, som hänger upp gardiner i fjällstickning för alla fönster bara för att skaffa mig obehag. Hon har aldrig älskat dig, min stackars gosse. Hennes far ville bara ha henne väl gift. Hon tog dig för att bli försörjd.»
Så väl talade hon sin sak, att greve Henrik blev ursinnig. Han ville söka skilsmässa. Han ville sända sin hustru hem till hennes far.
»Nej, min vän,» sade grevinnan Märta, »på det sättet skulle hon bli alldeles överlämnad åt det onda. Hon är bortskämd och illa uppfostrad. Men låt mig ta hand om henne, låt mig återföra henne på pliktens väg!»
Och greven kallade in sin grevinna för att
