säga henne, att hon nu skulle stå under hans mors lydnad.
Å, vilken scen som nu följde! En mer ömkansvärd har väl aldrig utspelats inom detta åt sorgen vigda hus.
Många onda ord lät den unge mannen den unga kvinnan höra. Han sträckte sina händer mot himlen och anklagade den, därför att den hade låtit hans namn släpas i smutsen av en skamlös kvinna. Han skakade sin knutna näve framför hennes ansikte och frågade henne vad straff hon trodde stort nog för ett sådant brott som hennes.
Hon var alls inte rädd för mannen. Hon trodde alltjämt, att hon hade handlat rätt. Hon sade honom, att hon redan hade fått en förfärlig snuva, och att detta kunde vara straff nog.
»Elisabet,» säger grevinnan Märta, »detta är inte saker att skämta med.»
»Vi två,» svarar den unga kvinnan, »ha aldrig kunnat bli ense om rätta stunden för skämt och allvar.»
»Men du bör ändå förstå, Elisabet, att ingen ärbar kvinna lämnar sitt hem för att mitt i natten ströva omkring med en känd äventyrare.»
Då såg Elisabet Dohna, att hennes svärmor hade beslutit hennes fördärv. Hon såg, att hon måste kämpa till det yttersta, för att det inte skulle lyckas denna att draga över henne en fruktansvärd olycka.
»Henrik,» ber hon, »låt inte din mor ställa sig emellan oss! Låt mig tala om för dig hur allt har gått till! Du är rättvis, du skall inte döma mig
314
