Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sedan dess fanns ingen Margareta Celsing, endast majorskan Samzelius, och hon var inte god, inte försagd, hon trodde på mycket ont och gav inte akt på det goda.

Du vet nog vad som hände sedan. Vi bodde på Sjö här vid Löven, majoren och jag. Men han var inte rik, som folk har sagt. Jag hade ofta svåra dagar.

Då kom Altringer tillbaka, och nu var han rik. Han blev herre till Ekeby, som gränsar till Sjö. Han gjorde sig till herre över sex andra bruk vid Löven. Han var duglig, driftig, en härlig man var han.

Han hjälpte oss i vårt armod: vi åkte i hans vagnar, han skickade mat till vårt kök, vin till vår källare. Han fyllde mitt liv med gillen och nöjen. Majoren reste bort i krig, men vad brydde vi oss om det! Ena dagen gästade jag Ekeby, andra dagen for han till Sjö. Å, det gick som en långdans av nöjen runtom Lövens strand.

Men det gick ont tal om Altringer och mig. Hade Margareta Celsing då levat, skulle detta ha gjort henne mycken sorg, men mig gjorde det intet. Dock förstod jag inte än, att det var, därför att jag var död, som jag var känslolös.

Så kom talet om oss upp till min far och mor, där de gingo bland kolmilorna i Älvdalsskogen. Gumman betänkte sig inte länge; hon reste hit ner för att tala med mig.

En dag, då majoren var borta och jag satt till bords med Altringer och flere andra, kom hon resande. Jag såg henne stiga in i salen, men jag

24