all annan vällust, slår över till att söka sitt nöje i grymheten. Då smicker och smekningar och dansens yra och spelets retelse fattas den otåliga, förmörkade själen, dyker den ned i sina mörka djup och hämtar upp grymheten. I djurs och människors pinande finns ännu ett glädjeämne för slappade känslor.
Den gamla vet inte med sig någon ondska. Hon tror sig bara näpsa en lättfärdig hustru. Så ligger hon stundom vaken om nätterna och grubblar över nya plågomedel.
En kväll går hon genom våningen och låter grevinnan lysa sig med ett ljus. Denna bär det i handen utan stake.
»Ljuset är slut,» säger den unga.
»Då ljuset är slut, skall staken brinna,» svarar grevinnan Märta.
Och de gå vidare, till dess den rykande veken slocknar på den svedda handen.
Men detta är barnslighet. Det finns marter för själen, som övergå alla kroppens lidanden. Grevinnan Märta bjuder gäster och låter husfrun själv gå vid sitt eget bord och passa upp dem.
Se, detta är botgörerskans stora dag. Främmande människor skola se henne i hennes förnedring. De skola se, att hon inte mer är värdig att sitta vid sin mans bord. O, med vilket hån skola inte deras kalla blickar vila på henne!
Värre, trefalt värre blir det. Inte en blick möter hennes. Alla vid bordet sitta tysta och nedslagna, män och kvinnor lika förstämda.
320
