Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/365

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Men hon samlar upp allt detta som glödande kol att lägga på sitt huvud. Är då hennes synd så förskräcklig? Är det skam att vara i hennes närhet?

Så kommer frestelsen: se, Anna Stjärnhök, som har varit hennes vän, och lagmannen i Munkerud, dennas granne vid bordet, gripa om henne, då hon kommer, rycka stekfatet ifrån henne, skjuta fram en stol och vilja inte låta henne fly.

»Sitt där, barn, sitt där!» säger lagmannen. »Du har inget ont gjort.»

Och med en mun förklara alla middagsgästerna, att om hon inte sitter kvar vid bordet, måste de bort. De äro inte bödelsdrängar. De gå inte Märta Dohnas ärenden. De låta inte bedraga sig så lätt som fårskalliga grevar.

»O, ni goda herrar! O, ni älskade vänner! Var inte så barmhärtiga! Ni tvingar mig att själv ropa ut min synd. Det är någon, som jag har hållit för mycket kär.»

»Barn, du vet ju inte vad synd är. Du förstår inte hur oskyldig du är. Gösta Berling visste ju inte ens, att du tyckte om honom. Ta nu tillbaka din plats i ditt hem! Du har inget ont gjort.»

De hålla hennes mod uppe för en stund och äro själva med ens muntra som barn. Skratt och skämt ljuda kring bordet.

De hetsiga, lättrörda människorna, de äro så goda, men ändå äro de sända av frestaren. De vilja inbilla henne, att hon är en martyr, och håna öppet grevinnan Märta, som om hon vore en

21.321