Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/369

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

vila på henne, lisande som stål, lagt på en svullnad lem.

Hon ämnade vandra, till dess hon fann ett fattigt torp i skogsbrynet, där ingen kunde känna henne. »Det har gått mig, som ni kan se, och mina föräldrar ha jagat bort mig,» skulle hon säga. »Låt mig få föda och tak över huvudet här, till dess jag själv kan förtjäna mitt bröd! Jag är inte utan penningar.»

Så gick hon framåt genom den ljusa juninatten, ty maj månad var gången under hennes svåra lidande. Ack, maj månad, den sköna tiden, då björkarna blanda in sin ljusa grönska i granskogarnas mörker, och då sunnanvinden kommer igen långt söderifrån, mättad av värme!

Otacksam må jag synas mer än andra, som ha njutit av dina gåvor, du vackra månad. Inte med ett ord har jag prisat din fägring.

Ack maj, du kära, ljusa månad, har du någon gång givit akt på ett barn, som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och om sköna prinsessors bittra lidanden, håller det huvudet upprätt och ögonen öppna, men om modern börjar tala om lyckan och solskenet, sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med huvudet mot hennes bröst.

Se, du vackra månad, ett sådant barn är också jag. Må andra lyssna till tal om blommor och solsken, men för mig väljer jag de mörka nätterna, fulla av syner och äventyr, för mig de hårda ödena, för mig förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser.


325