Upp, ni sorglösa, upp, ni hemlösa! Skall ni tåla, att slik nesa övergår Ekeby? O, så visst som ni älskar det fagraste ställe på Guds gröna jord, så visst som det är er längtans mål på fjärran vägar, så visst som ni inte kan nämna dess namn borta bland främlingar, utan att ert öga tåras, stå upp, kavaljerer, rädda Ekeby ära!
Nå, men om Ekeby hammare har vilat, ha de väl arbetat vid våra sex underlydande bruk? Där måste finnas nog och mer än nog av järn.
Så far Gösta Berling åstad för att tala vid förvaltarna på de sex bruken.
Nu är för det första att nämna, att till Högfors, som ligger vid Björksjöälven, en liten bit ovan Ekeby, fann han det inte vara skäl att fara. Det låg alltför nära Ekeby, det hade varit så gott som under kavaljerernas regemente.
Men han reste ett par mil norrut, tills han kom till Lötafors. Vackert ställe är det, därom är intet tvivel. Övre Löven breder ut sig framför det, och tätt bakom sig har det Gurlita klätt med brant uppstigande topp och ett stycke av vildhet och romantik, som väl passar ett gammalt berg. Men smedjan, den är ju inte sådan den skall vara: svänghjulet är sönder och har varit så hela året.
»Nå, varför har det inte blivit lagat?»
»Snickaren, min kära vän, snickaren, som var den enda i hela häradet, som kunde laga det, har varit upptagen på annat håll. Vi ha inte fått smida ett enda skeppund.»
328
