Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/375

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Nå, varför sände ni inte efter snickaren?»

»Sände efter! Som om vi inte skulle ha sänt efter honom var dag, men han har ju inte kunnat komma. Han har hållit på att bygga kägelbanor och lusthus på Ekeby.»

Då förstår Gösta med ens hur det skall gå honom på denna resan.

Han far vidare norrut upp till Björnidet. Vackert och präktigt ställe, det också, med ett läge, som skulle anstå ett slott. Den stora manbyggnaden behärskar en halvcirkelformig dal, på tre håll omgiven av väldiga höjder och på den fjärde av Löven, som där har sin ändpunkt. Och Gösta vet, att intet bättre ställe finns för månskenspromenader och svärmeri än strandvägarna utefter älven, förbi fallet och ned mot smedjan, som är inrymd i väldiga, ur själva bergväggen sprängda valv. Men järn, finns där något järn?

Nej, naturligtvis inte. De hade ju inte haft några kol, och från Ekeby hade de inte kunnat få pengar till att betala kolare och körare. All bruksdrift hade legat nere under vintern.

Så styr Gösta söderut igen. Han kommer till Hån, på Lövens östra strand, och till Lövstafors, långt inne i skogarna, men det går honom inte bättre där. Ingenstädes ha de järn, och allestädes tycks det vara kavaljerernas eget fel, att så förhåller sig.

Så vänder Gösta hem till Ekeby, och kavaljererna ta med dyster min i betraktande de femtio skeppund eller så, som finnas på upplaget, och deras

329