hjässor äro tyngda av sorg, ty de höra hur all naturen hånler åt Ekeby, och de tycka, att marken darrar av snyftningar, att träden hota dem med vredgade åtbörder, och att gräs och örter klaga över att Ekeby ära är gången.
Men vartill så många ord och så mycken undran? Där är ju järnet från Ekeby!
Där är det, lastat på pråmar vid Klarälvsstranden, färdigt att segla utför älven, färdigt att uppvägas på järnvågen i Karlstad, färdigt att föras på en Vänersskuta till Göteborg. Så är den då räddad, Ekeby ära.
Men hur är detta möjligt? På Ekeby fanns ju inte mer än femtio skeppund järn, på de sex andra bruken fanns intet järn. Hur är det möjligt, att fullastade pråmar nu skola föra en sådan oerhörd massa järn till vågen i Karlstad? Ja, därom må man fråga kavaljererna.
Kavaljererna äro själva ombord på de tunga, fula farkosterna, de ämna själva följa järnet från Ekeby till Göteborg. Inte en vanlig pråmkarl, inte någon vanlig dödlig får följa järnet. Kavaljererna ha kommit med flaskor och matsäckskorgar, med valthorn och fioler, med bössor och metrevar och killekort. De skola göra allt för sitt kära järn och inte överge det, förrän det är avlastat på kajen i Göteborg. De skola själva lossa och lasta, sköta segel och roder. De äro just de rätta för en så-
330
