dan uppgift. Finns väl en sandbank i Klarälven eller ett rev i Vänern, som de inte känna? Ligga inte rorpinne och talja lika lätt i deras hand som stråke och töm!
Om de älska något i världen, så är det järnet på de pråmarna. De akta det som finaste glas, de breda presenningar över det. Inte en flik av det får ligga bart. Det är dessa tunga, grå stänger, som skola upprätta Ekeby ära. Ingen främling får kasta likgiltiga blickar på dem. O Ekeby, du vår längtans land, må din ära stråla!
Ingen av kavaljererna har stannat hemma. Farbror Eberhard har lämnat sin skrivpulpet, och kusin Kristoffer har kommit fram ur spiselvrån. Till och med den blide Lövenborg är där. Ingen kan hålla sig borta, då det gäller Ekeby ära.
Men för Lövenborg är det inte nyttigt att se Klarälven. Han har inte sett den på trettiosju år, han har inte bestigit en båt på lika lång tid. Han hatar sjöarnas blanka ytor och de grå älvarna. Han påminnes om alltför dystra ting, då han kommer ut på vattnet, och han brukar undvika det, men i dag har han inte kunnat hålla sig hemma. Även han måste följa med för att rädda Ekeby ära.
Det förhöll sig nämligen så, att för trettiosju år sedan hade Lövenborg sett sin fästmö drunkna i Klarälven, och sedan dess hade hans stackars huvud ofta varit förvirrat.
Då han står och ser på älven, börjar hans gamla hjärna att bli allt oredigare. Den grå älven, som flyter fram med många små glittrande
