vågor, är en stor orm med silverfjäll, som ligger och lurar på rov. De gula, höga sandväggarna, genom vilka älven har skurit sin fåra, äro väggarna i en fallgrop, på vars botten ormen lurar, och den breda landsvägen, som gör ett hål i väggen och genom djup sand vadar ned till färjan, bredvid vilken pråmarna äro förtöjda, är själva öppningen till den fruktansvärda dödshålan.
Och den lilla gubben står och stirrar med sina små blå ögon. Hans långa, vita hår flyger för alla vindar, och hans kinder, som oftast blomstra i mild rosenfärg, äro alldeles bleka av ångest. Han vet så säkert, som om någon skulle ha sagt honom det, att en människa snart skall komma på den där vägen och störta sig i den lurande ormens gap.
Nu ämna kavaljererna kasta loss och fatta de långa stängerna för att driva pråmarna ut i strömfåran, men då ropar Lövenborg:
»Stanna, säger jag er, stanna för Guds skull!»
De förstå nog, att han börjar bli oredig, därför att han känner pråmen vagga under sig, men de hejda ovillkorligen de lyfta stängerna.
Och han, som ser, att älven lurar på rov, och att någon ovillkorligen måste komma för att störta sig i den, pekar med en varnande åtbörd uppåt vägen, alldeles som om han såge någon komma på den.
Det vet nog envar, att livet gärna anordnar sådana sammanträffanden som det, vilket nu följde. Den, som ännu kan förvånas, må väl förundra sig över att kavaljererna skulle ligga med sina pråmar
332
