Vi åto, vi två. Männen omkring oss sutto tysta och förmådde inte lyfta kniv och gaffel.
Gumman stannade ett dygn för att vila, så reste hon.
Men så länge jag såg henne, kunde jag inte förstå, att hon var min mor: Jag visste bara, att min mor var död.
Då hon skulle fara, Gösta Berling, och jag stod bredvid henne på trappan, och vagnen var framkörd, sade hon till mig:
’Ett dygn har jag varit här, utan att du har hälsat mig som mor. På ödsliga vägar for jag hit, tjugu mil på tre dagar. Och av skam över dig skälver min kropp, som vore den piskad med ris. Må du förnekas, som jag har förnekats, förskjutas, som jag har förskjutits! Må landsvägen bli ditt hem, halmstacken din säng, kolmilan din spisel! Skam och smälek vare din lön, må andra slå dig, som jag slår dig!’
Och hon gav mig ett hårt slag på kinden.
Men jag lyfte upp henne, bar henne utför trappan och satte henne i vagnen.
’Vem är du, att du förbannar mig?’ frågade jag, ’vem är du, att du slår mig? Sådant tål jag av ingen.’
Och jag gav henne igen örfilen.
Vagnen for i detsamma, men då, i den stunden, Gösta Berling, visste jag, att Margareta Celsing var död.
Hon var god och oskyldig, hon visste om intet
26
