I vagnen sutto greve Henrik och grevinnan Märta. Nu sprang greven fram för att fråga färjkarlen om han hade sett hans grevinna. Men som greve Henrik var smått förlägen över att nödgas fråga efter en förrymd hustru, så sade han bara:
»Det är någonting borta!»
»Jaså,» sade färjkarlen.
»Det är någonting borta. Jag frågar om ni har sett någonting.»
»Vad är det han frågar om?»
»Ja, det är detsamma, men det är någonting borta. Jag frågar om han har färjat någonting över älven i dag.»
På det sättet fick han dock ingenting veta, och grevinnan Märta måste själv tala vid karlen. Hon visste om en minut, att den de saknade befann sig ombord på en av de trögt bortglidande pråmarna.
»Vad är det för folk på de där pråmarna?»
»Det är väl kavaljererna, som vi bruka säga.»
»Ah!» säger grevinnan. »Ja, då har du din hustru i gott förvar, Henrik. Då vända vi lika så gärna om hem genast.»
Ute på pråmen rådde just ingen så stor glädje, som grevinnan Märta hade trott. Så länge den gula kaleschen var synlig, satt den förskrämda unga kvinnan hopkrupen på lasten utan att röra sig eller säga ett ord. Hon bara stirrade på stranden.
Troligt är, att hon, först då hon hade sett den
334
