Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/386

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att sörja. Av äventyrets och farans glädje visste han dock intet. Så fort han vågade, sjönk han samman i förtvivlan.

»O, Ekeby, du min längtans land,» ropade han då till sig själv, »må din ära stråla!»

Så snart kavaljererna hade fått vågmästarens kvitto, lastade de sitt järn på en Vänersskuta. Det var annars vanligt, att yrkesskeppare besörjde farten ned till Göteborg, och Värmlandsbruken hade i allmänhet intet mer bekymmer för sitt järn, då de hade fått vågmästarens kvitto på att leveransen var fullgjord. Men kavaljererna ville inte göra sin sak till hälften, de skulle följa järnet ända till Göteborg.

På vägen dit mötte dem olyckan. Storm bröt ut på natten, skutan blev redlös, drev mot ett rev och sjönk med hela sin dyrbara last. Valthorn och kortlekar och otömda vinbuteljer gingo då till bottnen. Men om man såg saken rätt, vad gjorde det, att järnet var förlorat? Ekeby ära var dock räddad. Järnet hade blivit uppvägt vid järnvågen på Kanikenäset. Och om än majoren måste sätta sig ned och i ett strävt brev underrätta grosshandlarna därnere i den stora staden om att han inte ville ha deras pengar, eftersom de inte hade fått hans järn, så gjorde det inte heller något. Ekeby var så rikt, och dess ära var räddad.

Men om hamnar och slussar, om gruvor och milor, om skutor och pråmar börja viska underliga ting? Om det går en dov susning genom skogarna, att hela färden var ett bedrägeri, om man påstår över hela Värmland, att det aldrig

340