Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/388

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

LILLIECRONAS HEM

DET FANNS bland kavaljererna en, vilken jag ofta har nämnt som en stor musiker. Han var en högväxt, grovlemmad man med stort huvud och yvigt, svart hår. Han var säkert inte stort mer än fyrtio år vid denna tiden, men han hade ett fult, grovhugget ansikte och ett sävligt sätt. Detta gjorde, att många räknade honom för gammal. Han var en god man, men tungsint.

En eftermiddag tog han fiolen under armen och gick bort från Ekeby. Han sade inte farväl till någon, dock var det inte hans mening att någonsin komma åter. Han vämjdes vid livet där, alltsedan han hade sett grevinnan Elisabet i hennes olycka. Han gick utan att vila hela aftonen och hela natten, ända till dess han i den tidiga soluppgången kom till en liten herrgård, kallad Lövdala, som tillhörde honom.

Det var så tidigt, att ingen människa ännu var vaken. Lilliecrona satte sig på det gröna gung-

342