ont. Änglarna hade gråtit på hennes grav. Om hon hade levat, inte hade hon slagit sin mor.»
Tiggaren borta vid dörren hade lyssnat, och orden hade för ett ögonblick förtagit ljudet av de eviga skogarnas lockande sus. Se, denna mäktiga fru, hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över andras huvuden än hans. Han reste sig och gick bort till majorskan.
»Vill han leva nu, Gösta Berling,» frågade hon med en stämma, som bröts i tårar, »vad skulle han dö för? Det kunde väl ha blivit en bra präst av honom, men aldrig var den Gösta Berling, som han dränkte i brännvin, så glimmande oskuldsvit som den Margareta Celsing, som jag kvävde i hat. Vill han leva?»
Gösta föll ned på knä för majorskan.
»Förlåt mig!» sade han. »Jag kan inte.»
»Jag är en gammal kvinna, härdad i mycken sorg,» svarade majorskan, »och jag sitter här och ger mig själv till pris åt en tiggare, som jag har funnit halvförfrusen i en driva vid vägkanten. Det sker mig rätt. Gå han och bli en självmördare, så kan han då åtminstone inte berätta för någon om min galenskap.»
»Majorska, jag är ingen självmördare, jag är en livdömd. Gör mig inte kampen för svår! Jag får inte leva. Min kropp har tagit herraväldet Över min själ, därför måste jag låta honom slippa fri, låta honom gå till Gud.»
