björkarna, som stodo i små klungor här och där på åkrarna, de hade helt visst sitt paradis på hans gård. Där utvecklade de så många olika växtsätt, som om de hade slagit sig på att härma alla andra träd. En var lik en lind, tät och lummig med ett vitt valv över sig, en annan stod jämn och pyramidlik som en poppel, och en tredje hängde grenarna som en tårpil. Inte en var lik den andra, och härliga voro de allesamman.
Så reste han sig och gick runtom byggningen. Där låg trädgården så förunderligt fager, att han måste stanna och dra efter andan. Äppleträden blommade. Ja, det visste han ju. Det hade han sett att de gjorde på alla andra herrgårdar också, men det var bara det, att de inte på något ställe blommade så, som de gjorde på den gården, där han hade sett dem blomma, alltsedan han var barn. Han gick med knäppta händer och varsamma steg upp och ned på sandgångarna. Marken var vit, och träden voro vita, ett och annat med en brytning i skärt. Något så vackert hade han aldrig sett. Han kände varje träd så, som man känner sina syskon och lekkamrater. Astrakanträden voro helt vita, likaså vinterfruktträden. Men sommargyllenas blommor voro skära, och paradisäpplenas voro rentav röda. Vackrast var den gamla oympade apeln, vars små beska äpplen ingen kunde äta. Den sparade inte på blommor, den såg ut som en stor snödriva i morgonglansen.
Ty betänk nu också detta, att det var en tidig morgon! Daggen gjorde alla blad glänsande, allt
344
