damm var bortsköljt. Bakom de skogklädda bergen, tätt under vilka gården låg, kommo de första solstrålarna framilande. Det var, som om grantopparna hade blivit antända av dem. Över de unga klövervallarna, över råg- och kornfält och över den nyuppkomna havrebrodden låg den allra lättaste dimma, ett det tunnaste skönhetsflor, och skuggorna föllo skarpa som i månsken.
Så stod han stilla och såg på de stora »kryddsängarna» mellan trädgårdsgångarna. Han vet, att husfrun och hennes pigor här ha haft sitt arbete. De ha grävt, krattat och gödslat, ryckt upp kvickrot och ansat jorden, tills den har blivit fin och lätt. Sedan de ha fått sängen jämn och kanterna skarpa, ha de tagit tömmar och märkkäppar och streckat upp ränder och rutor. Därefter ha de trampat upp gångar med små, lustiga steg och sått och satt, tills alla ränder och rutor ha blivit fyllda. Och barnen ha varit med och varit idel lycka och iver över att få hjälpa till, fast det har varit dem ett tungt arbete att stå krokiga och sträcka ut armarna över de breda sängarna. Och otroligt med gagn ha de gjort, som envar kan förstå.
Nu började det sådda att komma upp.
Gud signe dem, så tappra de stodo där, både ärter och bönor med sina två tjocka hjärtblad! Och så jämnt och snällt både morötter och rovor hade kommit! Allra lustigast voro de små krusiga persiljebladen, som lyfte litet på jordlagret ovan sig och lekte tittut med livet än så länge.
Och här fanns en liten säng, där strecken inte
