hennes man, då de haft något ovanligt vilt dåd för sig därborta på Ekeby.
Han står där och biktar och ber om förlåtelse. Han beskriver för henne de mörka makter, som locka honom bort från vad han älskar högst: från henne och barnen. Men han älskar dem. Å, visst älskar han dem!
Medan han spelar, stiger hon upp och sätter kläderna på sig utan att rätt veta vad hon gör. Hon är så alldeles upptagen av hans spel.
»Det är inte lyx och vällevnad, som ha lockat mig bort,» spelar han, »inte kärlek till andra kvinnor, inte äran, men livets frestande mångfald: dess ljuvhet, dess bitterhet, dess rikedomar måste jag känna runtom mig. Men nu har jag nog därav, nu är jag trött och nöjd. Jag skall inte mer lämna mitt hem. Förlåt mig, ha miskund med mig!»
Då drar hon undan gardinen och slår upp fönstret, och han ser hennes vackra, goda ansikte.
Hon är god, och hon är vis. Hennes blickar falla välsignelsebringande som solens på allt, som de möta. Hon styr och hon vårdar. Där hon finns, måste allt växa och frodas. Hon bär lyckan inom sig.
Han svingar sig upp på fönsterbrädet till henne och är lycklig som en ung älskare.
Sedan lyfter han henne ut i trädgården och bär henne ned under äppleträden. Där förklarar han för henne hur vackert allt är och visar henne kryddsängarna och barnens plantering och de små lustiga persiljebladen.
