DOVRES HÄXA
NU GÅR DOVRES HÄXA på Lövens strand. Där har man sett henne, liten och rundryggad, i skinnkjortel och med silverbeslaget bälte. Hur kommer hon ur ulvahålor till människors värld? Vad söker den gamla från fjällen i dalarnas grönska?
Tiggande kommer hon. Hon är snål, lysten efter gåvor, så rik hon är. I bergens klyftor döljer den gamla tunga tackor av vitt silver, och på saftiga ängar djupt inne bland fjällen beta hennes stora hjordar av svarta, gullhornade kor. Ändå vandrar hon fram i näverskor och flottig skinndräkt, varpå brokig randsöm skymtar fram under århundradens smuts. Hon har mossa i pipan och tigger av den fattigaste. Skam give en sådan, som aldrig tackar, aldrig får nog!
Gammal är hon. När låg väl ungdomens skära glans över det breda ansiktet med den bruna hyn, som skiner av fett, över plattnäsan och de smala ögonen, som glimma fram ur smutsen liksom eld-
350
