»Jaså, han tror, att han kommer dit?»
»Farväl, majorska, och tack!»
»Farväl, Gösta Berling!»
Tiggaren reste sig och gick med hängande huvud och släpande steg mot dörren. Denna kvinna gjorde vägen upp till de stora skogarna tung för honom.
När han kom till dörren, måste han se sig om. Då mötte han majorskans blick, där hon satt stilla och såg efter honom. Han hade aldrig sett en sådan förändring i ett ansikte, och han blev stående och stirrade på henne. Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek. Det var något inom honom, inom hans eget förvildade hjärta, som brast för den blicken. Han lutade pannan mot dörrposten, sträckte armarna över huvudet och grät, så att hjärtat kunde brista.
Majorskan slängde kritpipan i spiseln och kom fram till Gösta. Hennes rörelser voro med ens mjuka som en mors.
»Så, så, gossen min!»
Och hon fick honom ned bredvid sig på bänken vid dörren, så att han grät med huvudet mot hennes knä.
»Skall han ännu dö?»
Då ville han rusa upp. Hon måste hålla honom kvar med våld.
»Nu säger jag honom, att han får göra, som han vill. Men det lovar jag honom, att om han vill leva, så skall jag ta till mig Brobyprästens
28
