»Hellre ger jag den åt skatorna än åt en sådan som hon.»
Då darrar den gamla under vredens storm. Mot höjden sträcker hon den runskrivna staven och svänger vilt med den. Hennes läppar utstöta underliga ord. Håret står upprätt, ögonen lysa, ansiktet förvrides.
»Dig själv skola skator äta!» skriker hon till sist.
Så går hon, mumlande förbannelser, svängande vilt med staven. Hon vänder om hemåt. Längre mot söder går hon inte. Nu har vildmarkens dotter utfört det ärende, för vars skull hon har tågat ned från bergen.
Grevinnan Märta står kvar på trappan och skrattar åt hennes orimliga vrede. Men på hennes läppar skall snart skrattet tystna, ty där komma de! Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som skola äta henne.
Ur park och trädgård susa de ned mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. De komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar. I förmiddagens skarpa solsken blänka fjädrarnas metallfärger. Halsarna rugga upp sig som på vredgade rovfåglar. I allt trängre kretsar flyga odjuren runtom grevinnan, måttande med näbbar och klor åt hennes ansikte och händer. Då måste hon fly in i för-
354
