stugan och stänga dörren. Hon stöder sig mot den, flämtande av ångest, medan de skrattande skatorna kretsa därutanför.
Därmed stängdes hon ock från sommarens ljuvhet och grönska och från levnadens glädje. För henne funnos hädanefter blott de stängda rummen och de fällda gardinerna, för henne förtvivlan, för henne ångest, för henne förvirring, gränsande till vansinne.
Vansinnig kan väl också denna berättelse synas, men den måste dock vara sann. Hundratal skola känna igen den och vittna, att sådan är den gamla sägnen.
Fåglarna slogo sig ned på trappräcket och hustaket. De sutto, som om de bara väntade, att grevinnan skulle visa sig, för att få kasta sig över henne. De togo sin bostad i parken, och där stannade de. Det var omöjligt att jaga dem från gården. Det blev bara värre, om man sköt. För en, som föll, kommo tio nya flygande. Stundom måste väl stora skaror draga bort för att skaffa mat, men trogna skiltvakter sutto alltid kvar. Och om grevinnan Märta visade sig, om hon såg ut genom ett fönster eller bara drog undan en gardin för ett ögonblick, om hon försökte gå ut på trappan — genast kommo de. Hela den förfärliga svärmen störtade upp mot boningshuset med dånande vingslag, och grevinnan flydde in i sitt innersta rum.
Hon bodde i sängkammaren innanför det röda förmaket. Ofta har jag hört rummet beskrivas, sådant det var under denna fasans tid, då Borg
