Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/407

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

MIDSOMMAR


DET VAR MIDSOMMAR då som nu, medan jag skriver. Årets härligaste tid var inne.

Det var den tid, då Sintram, den elake brukspatronen på Fors, ängslades och sörjde. Han harmades över ljusets segertåg genom dygnets timmar och över mörkrets nederlag. Han vredgades över den bladskrud, som höljde träden, och över den brokiga matta, som klädde marken.

Allt höljde sig i skönhet. Vägen, så grå och dammig den var, fick, även den, sin kant av blommor: gula och violetta midsommarsblomster, hundloka och käringtand.

Då midsommardagens prakt låg över bergen och klockljuden från Bro kyrka av den dallrande luften buros ända upp till Fors, då helgdagens outsägliga stillhet härskade över landet, då reste han sig i vrede. Det syntes honom, som om Gud och människor vågade glömma, att han fanns, och

357