dörren. Nyss hade den härliga dagen fyllt deras hjärtan med glädje över att de fingo trampa jordens stigar och njuta tillvarons ljuvhet. Nu, då de sågo Sintram, kommo aningar om sällsam ofärd över dem.
Sintram trädde in i kyrkan och tog plats i sin stol, slående vantarna i bänken, så att skramlet av vargklorna, som voro insydda i skinnet, hördes över hela kyrkan. Och några kvinnor, som redan hade tagit plats på de främsta bänkarna, svimmade, då de sågo den ludna gestalten, och måste bäras ut.
Men ingen vågade driva ut Sintram. Han störde folkets andakt, men han var för mycket fruktad, för att någon skulle våga befalla honom att lämna kyrkan.
Fåfängt talade den gamle prästen om sommarens ljusa högtid. Ingen hörde på honom. Folket tänkte blott på ondskan och kölden och på den sällsamma ofärd, som den elake brukspatronen bådade dem.
Då allt var slut, såg man den elake stiga ut på branten av den kulle, där Bro kyrka ligger. Han såg ned på Broby sund och följde det med blicken förbi prostgården och västra strandens trenne uddar ut i Löven. Och man såg hur han knöt näven och skakade den över sundet och dess grönskande stränder. Därpå gledo hans blickar söderut över nedre Löven ända till de blånande uddar, som tyckas stänga sjön. Och norrut flögo de milslångt förbi Gurlita klätt upp till
360
