som från främmande länder hade blivit förda till Ekeby. Där voro de gula, i vilkas ådror blodet skimrar rött som i en människas, och de gräddvita med upptrasade kanter och de skära med de stora bladen, som ytterst i kanten bli färglösa som vatten, och de mörka röda med svarta skuggor. De buro in alla Altringers rosor, som voro komna från fjärran länder för att fröjda vackra kvinnors ögon.
Så föras noter och notställare in och mässingsinstrument och stråkar och fioler av alla storlekar, ty det är den goda fru Musica, som nu skall råda på Ekeby och försöka att trösta Gösta Berling.
Fru Musica har utvalt Oxfordsymfonien av den vänlige fader Haydn och låtit kavaljererna öva in den. Patron Julius för taktpinnen, och de andra sköta var sitt instrument. Alla kavaljerer kunna spela. De skulle inte vara kavaljerer eljest.
Då allt är färdigt, sändes bud efter Gösta. Han är alltjämt svag och modlös, men han fröjdar sig åt det ståtliga rummet och åt den vackra musik han snart skall få höra. Ty det vet man nog, att för den, som plågas och lider, är den goda fru Musica det bästa sällskap. Hon är munter och lekfull som ett barn. Hon är eldig och intagande som en ung kvinna. Hon är god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv.
Och så spela kavaljererna, så sakta, så susande milt.
Den lille Ruster tar saken på allvar. Han läser noter med brillor på näsan, kysser milda toner ur flöjten och låter fingrarna leka kring klaffar och hål.
364
