Han sätter sig ned och börjar spela. Han är helt osäker och upprörd, men han trevar sig fram ett par takter, söker att få in den rätta klangen, rynkar pannan, försöker omigen och sätter så händerna för ansiktet och börjar gråta.
Ja, kära fru Musica, det är bittert för honom. Helgedomen är ju ingen helgedom. Det ligger inga klara, skära toner och drömma därinne, det finns ingen dov, mäktig åska, ingen väldigt brusande orkan. Intet av det oändliga välljud, som genomsusade paradisets luft, har glömt sig kvar där. Det är ett gammalt skrällande klaver och ingenting annat.
Men då ger fru Musica den förslagne översten en vink. Han tar Ruster med sig, och de gå ned i kavaljersflygeln och hämta upp Lövenborgs bord, där tangenterna äro målade.
»Se här, Lövenborg,» säger Beerencreutz, då de komma tillbaka, »här har du ditt klaver! Spela nu för Gösta!»
Då hör Lövenborg upp att gråta och sätter sig att spela Beethoven för sin bedrövade unga vän. Nu skulle han nog bli glad igen.
Inne i gubbens huvud klinga de härligaste toner. Han kan inte tro annat, än att Gösta hör hur vackert han spelar. Gösta märker säkert hur väl han spelar denna kväll. Det ges inte mer några svårigheter för honom. Han gör sina löpningar och drillar alldeles obehindrat. Han utför de svåraste grepp. Han skulle ha önskat, att mästaren själv hade hört honom.
368
