Ju längre han spelar, dess mer hänförd blir han. Han hör varje ton med en överjordisk styrka.
»Sorg, sorg,» spelar han, »varför skulle jag inte älska dig? Därför att dina läppar äro kalla, dina kinder förvissnade, därför att ditt famntag kväver, dina blickar förstena?
Sorg, sorg, du är en av dessa stolta, sköna kvinnor, vilkas kärlek är svår att vinna, men som brinner starkare än andras. Du förskjutna, jag lade dig till mitt hjärta och älskade dig. Jag smekte kölden ur dina lemmar, och din kärlek har fyllt mig med lycksalighet.
O, vad jag har lidit! O, vad jag har längtat, sedan jag förlorade den jag först höll kär! Mörk natt var det utom mig och inom mig. I bön låg jag sänkt, i tunga, ohörda böner. Himlen var stängd för min långa väntan. Ur den stjärnströdda rymden kom ingen ljuv ande till min tröst.
Men min längtan slet sönder den skymmande förlåten. Du kom, svävande ned till mig på en bro av månstrålar. Du kom i ljus, o min älskade, och med leende läppar. Glada genier omringade dig. De buro kransar av rosor. De lekte på cittra och flöjt. Det var salighet att se dig.
Men du försvann, du försvann! Och ingen bro av månstrålar fanns för mig, då jag ville följa dig. På jorden låg jag, vinglös, bunden vid stoftet. Min klagan var som ett vilt djurs rytande, som himlens dövande åska. Jag ville sända blixten som budbärare till dig. Jag förbannade den gröna
