jorden. Måtte vådelden förbränna växterna och pesten slå människorna! Jag anropade döden och avgrunden. Jag tänkte, att kvalen i evig eld voro ljuvhet mot mitt elände.
Sorg, sorg! Det var då du blev min vän. Varför skulle jag inte älska dig, såsom man älskar dessa stolta, stränga kvinnor, vilkas kärlek är svår att vinna, men brinner starkare än andras?»
Det var så han spelade, den stackars mystikern. Han satt där, strålande av entusiasm och rörelse, hörande de underbaraste toner, viss om att Gösta också måste höra dem och varda tröstad.
Gösta satt och såg på honom. Till en början var han bister över detta narrspel, men så småningom vart han blidare. Han var oemotståndlig, den gamle, där han satt och njöt över sin Beethoven.
Och Gösta började tänka på hur också denna mannen, som nu var så blid och sorglös, hade varit försänkt i lidande, hur också han hade förlorat den älskade. Och nu satt han där, strålande lycklig vid sitt träbord. Det behövdes då inte mer för en människas sällhet?
Han kände sig förödmjukad. »Vad, Gösta,» sade han till sig själv, »kan du inte längre tåla och fördraga? Du, som har härdats i fattigdom hela ditt liv, du, som har hört varje träd i skogen, varje tuva på ängen predika om försakelse och tålamod, du, som har fostrats i ett land, där vintern är sträng och sommaren torftig, har du glömt konsten att härda ut?
370
