fram för henne med sällsam tydlighet. Så vacker han är, så vacker! Han kan svärma, han kan brinna, han fyller hennes väsen med hänförelsens eld.
Nu är hon gulblek, vissnad och gammal. Han skall kanske inte känna igen henne med hennes sextio år, men hon kommer inte för att bli sedd, utan för att se, för att se sin ungdoms älskade, som har gått oskadd undan tidens anfall, som alltjämt är ung, skön, hjärtevarm.
Hon kommer så långt ifrån, att hon inte har hört ett ord om Brobyprästen.
Så rasslar karossen uppför backarna, och på branten syns prästgården.
»För Guds barmhärtighets skull,» gnäller en tiggare vid vägkanten, »en slant åt en fattig man!»
Den ädla damen ger honom en silverslant och frågar om Broby prästgård ligger där i närheten.
Tiggaren riktar en slug, vass blick på henne.
»Prästgården ligger därframme,» säger han, »men prästen är inte hemma, ingen är hemma i prästgården.»
Den fina lilla fröken tycktes alldeles blekna bort. Den svala bersån försvinner, den älskade finns inte där. Hur kunde hon tänka att nu, efter fyrtio års väntan, återfinna honom där?
Vad hade den nådiga fröken att göra i prästgården?
Den nådiga fröken har kommit för att råka komministern. Hon har känt honom i forna dagar.
Fyrtio år och fyrtio mil ha skilt dem. Och för varje mil hon har kommit närmare, har hon åkt
374