för bred, portvalvet för trångt. Kusken smäller med piskan, hästarna rycka till, betjänten svär, men karossens bakhjul sitta ohjälpligt fast. Grevedottern kan inte komma in på den älskades gård.
Men där kommer någon, där kommer han! Han lyfter henne ur vagnen, han bär henne på armar, vilkas styrka är obruten, hon tryckes i ett famntag lika varmt som fordom, för fyrtio år sedan. Hon ser in i ögon, som stråla, såsom de gjorde, då de endast hade sett fem och tjugu vårar.
Det kommer över henne en storm av känslor varmare än någonsin. Hon minns, att han en gång bar henne uppför trappan till terrassen. Hon, som trodde, att hennes kärlek hade levat alla dessa år, hon hade dock glömt vad det var att slutas i starka armar, att se in i unga, strålande ögon.
Hon ser inte, att han är gammal. Hon ser blott ögonen, ögonen.
Hon ser inte de svarta golven, de av fukt gröna taken, hon ser blott hans strålande ögon. Brobyprästen är en ståtlig karl, en vacker herre i den stunden. Han blir vacker, bara han ser på henne.
Hon hör hans röst, hans klara, starka röst, smekande ljuder den. Så talar han blott till henne. Vartill behövde han möbler från prostgården till sina tomma rum, vartill mat, vartill tjänare? Den gamla fröken skulle knappast ha saknat något sådant. Hon hör hans röst och ser hans ögon.
Aldrig, aldrig förr hade hon varit så lycklig!
Hur sirligt han bugar, sirligt och stolt, som vore hon en furstinna och han den gynnade gunst-
