strandängarna, den stolta forsen! O, de jublande äventyren, de vita, glatta dansgolven, den älskade kavaljersflygeln! O, fioler och valthorn, o, liv av lycka och glädje! Döden var det att skiljas från allt detta.
Så gick patron Julius ut i köket och sade husets folk farväl. Alla och envar, från hushållerskan till rotegumman, omfamnade han och kysste i översvallande rörelse. Pigorna gräto och jämrade sig över hans öde. Att en så god och lustig herre skulle dö, att de aldrig mer skulle få se honom!
Patron Julius gav befallning om att hans schäs skulle dragas fram ur vagnsskjulet och hans häst tagas ur stallet.
Rösten ville nästan svika patron Julius, när han gav denna befallning. Så skulle då schäsen inte få multna i ro på Ekeby, så skulle den gamla Kajsa skiljas från den kända krubban! Han ville inte säga något ont om sin mor, men hon borde ha tänkt på schäsen och på Kajsa, om hon inte tänkte på honom. Hur skulle de härda ut med den långa resan?
Bittrast av allt var dock avskedet från kavaljererna.
Den lille runde patron Julius, mer skapad för att trilla än att gå, kände sig tragisk ända ut i fingerspetsarna. Han påminde sig den store atenaren, som lugn tömde giftbägaren i kretsen av gråtande lärjungar. Han påminde sig den gamle kung Gösta, som spådde Sveriges folk, att det en gång skulle vilja riva honom upp ur mullen.
382
