Till sist sjöng han sin bästa visa för dem. Han tänkte på svanen, som dör i sång. Så ville han att de skulle minnas honom: en konungslig ande, som inte sänker sig till klagan, utan går hädan, buren av välljud.
Äntligen var sista bägaren tömd, sista visan sjungen, sista famntaget utdelat. Han fick kappan på sig, och piskan höll han i handen. Intet öga var torrt omkring honom, hans egna voro så fyllda med sorgens uppstigande dimma, att han inte såg någonting.
Då grepo kavaljererna honom och hissade honom. Hurraropen dånade omkring honom. De satte ned honom någonstädes, han såg inte var. En piska smällde, åkdonet rörde sig under honom. Han fördes bort. Då han återfick sina ögons bruk, var han ute på landsvägen.
Väl hade kavaljererna gråtit och varit gripna av djup saknad, dock hade inte sorgen hos dem kvävt alla hjärtats glada rörelser. En av dem — var det Gösta Berling, poeten, eller Beerencreutz, den killespelande gamle krigaren, eller den livströtte kusin Kristoffer? — hade ordnat det så, att den gamla Kajsa inte behövde tagas ur sitt stall, inte heller den multnande schäsen ur sitt skjul. Men en stor, vitrosig oxe hade blivit spänd för en höskrinda, och sedan den röda kistan, den gröna kuttingen och det snidade matsäcksskrinet hade blivit uppsatta där, blev till sist patron Julius själv, vars ögon voro skumma av tårar, nedsatt, inte på matsäcksskrinet eller på kistan, utan på den vitrosiga oxens rygg.
