Men sjön nöjer sig inte med detta lekfulla liv, han snör ihop sig till ett smalt sund, bryter sig fram genom några sandkullar i söder och söker upp ett nytt rike åt sig. Ett sådant finner han också; han blir större och väldigare, har bottenlösa djup att fylla och ett idogt landskap att pryda. Men nu blir även vattnet mörkare, stranden mindre omväxlande, vindarna skarpare, hela karaktären strängare. En ståtlig och härlig sjö är han. Många äro de fartyg och timmerflottar, som färdas där, sent får han tid att gå i vintervila, sällan förrän efter jul. Ofta är han också i vresigt lynne, han kan skumma vit av vrede och vräka omkull segelbåtar, men han kan också ligga i drömmande lugn och avspegla himlen.
Men längre ut i världen vill sjön färdas, fastän bergen synas allt strävare och utrymmet blir allt trängre, ju längre ned han kommer, så att han än en gång måste som ett smalt sund krypa fram mellan sandstränder. Sedan breder han ut sig för tredje gången, men inte mer med samma skönhet och värdighet.
Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i tidig vintervila. Alltjämt är han vacker, men han har mistat ungdomsyran och mannakraften — han är en sjö som alla andra. Med två armar famlar han efter vägen till Vänern, och då den är funnen, störtar han sig i ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.
Lika lång som sjön är slätten; men man må
32
