hjässa! Inom två minuter hade flickorna fått sin vilja fram. Patron Julius vände om och styrde upp mot Dunderklätten. Leende satt han på matsäcksskrinet, medan skrindan fylldes av flickor. Längs vägen vuxo prästkragar och sötblomster och gökärter. Oxen måste stundom vila en stund. Då stego flickorna av och plockade blommor. Snart hängde prålande kransar kring Julius’ huvud och oxens horn.
Längre fram råkade de ljusa ungbjörkar och mörka albuskar. Så stego de ur och bröto kvistar för att pryda skrindan. Den blev snart som en resande skogsdunge att skåda. Det var lust och lek hela dagen.
Patron Julius blev allt mildare och ljusare, ju längre dagen led. Han delade ut sin matsäck bland flickorna och sjöng visor för dem. När de stodo på toppen av Dunderklätten, med det vida landskapet liggande nedanför så stolt och skönt, att de fingo tårar i ögonen över dess fägring, då kände Julius hjärtat slå häftigt, orden stormade fram över hans läppar, och han talade om sitt älskade land.
»Ack Värmland,» sade han, »du sköna, du härliga! Ofta, när jag har sett dig framför mig på en karta, har jag undrat vad du månde föreställa, men nu förstår jag vad du är. Du är en gammal from eremit, som sitter stilla och drömmer, med korslagda ben och händerna vilande i skötet. Du har en spetsig mössa neddragen mot dina halvslutna ögon. Du är en grubblare, en helig dröm-
386
