mare, och du är mycket skön. Vida skogar äro din klädnad. Långa band av blått vatten och jämnlöpande räckor av blåa kullar kanta den. Du är så enkel, att främlingen inte ser hur skön du är. Du är fattig, såsom de fromma åstunda att vara. Du sitter stilla, medan Vänerns böljor skölja dina fötter och dina korslagda ben. Till vänster har du dina malmfält och gruvor. Där är ditt klappande hjärta. Åt norr har du ödslighetens, hemlighetens mörka, sköna trakter. Där är ditt drömmande huvud.
Då jag ser dig, du jättelike, du allvarlige, måste mitt öga fyllas av tårar. Du är sträng i din skönhet, du är betraktelse, fattigdom, försakelse, och dock ser jag mitt i din stränghet mildhetens ljuvliga drag. Jag ser dig och tillbeder. Ser jag blott in i den vida skogen, berör mig blott en flik av din klädnad, helas min ande. Timme efter timme, år efter år har jag sett in i ditt heliga anlete. Vad gömmer du för gåtor under sänkta ögonlock, du försakelsens gudom? Har du löst livets gåta och dödens, eller grubblar du ännu, du helige, du jättelike? För mig är du stora, allvarliga tankars vårdare. Men jag ser människor kräla på dig och omkring dig, varelser, som aldrig tyckas märka allvarets majestät på din panna. De se blott ditt ansiktes och dina lemmars skönhet och bedåras därav så, att de glömma allt.
Ve mig, ve oss alla, Värmlands barn! Skönhet, skönhet och ingenting annat fordra vi av livet. Vi, barn av försakelsen, av allvaret, av fattigdomen, höja våra händer i en enda lång bön och begära
